Vänner
...& Martin Thorner! Värst vad alla flyttar till London helt plötsligt. Inom två dagar kommer liksom fyra stycken att flytta hit. Men jag klagar inte, det går inte att ha för många vänner! Jag börjar känna att jag faktiskt har något som man kan kalla ett vänner-nät nu. Kontaktnät med normalare ord. I London. Sådant känner man på att
- det gör ingenting var i London jag skulle hamna i natten och inte komma hem, jag känner någon med eget boende i varje vädersträck tillräckligt bra för att kunna be om en sovplats
- på min lilla rast á nästan tre timmar under dagen kan jag alltid hitta någon att hänga med då jag har så många nummer att det alltid finns någon som skulle känna för att dyka upp där jag är inom en kvart
- helgplaneringarna blir alltid överfulla och jag hinner aldrig träffa alla som planerat från början
- det är någon som vill hitta på något varenda vardagkväll
- jag har folk som redan bor i London som jag känner/är tidigare bekant med men ännu inte haft tid att träffa
Så jag känner mig inte så ensam. Bara lite, när jag tänker mycket. För ingen är ju att jämföra med mina gamla vänner, ännu. Som tur är finns ju vissa av dom här, om än överarbetandes så att man inte hinner se dom särskilt ofta, men ett litet sms bort är inte så pjåkigt det heller.
Appropå vänner så bokstavligen knarkar jag Friends, TV-serien också. SÅ HIMLA BRA. Seriöst, när jag ser mitt numera måsteseinnanjagsomnar program ligger jag alltid och skrattar högt för mig själv. Det ska jag göra nu, ciao!
Förövrigt så försöker jag bara skriva här när jag är mestadels glad. Det är vad som är mest praktiskt att kika tillbaka på. & eftersom jag är någon himla jätte känslomänniska för tillfället hinner jag uppleva det mesta under en dag, både superglad och ledsen. Såsom i morse, då var jag lyckligast i världen i den bitande luften och strålande solen. Men superstressad påväg till kören var jag gråtfärdig efter att ha jobbat över och blivit skrämd av kommande ansvarstaganden. Promenaden hem från tunnelbanan var fine, jag har ju en bra vardag. Tjura inte. Så livet är inte en dans på rosor även om det kan tyckas så här. Så tjura inte om det är någon som gör det. Fett onödigt! Det är vad jag intalar mig själv med. Förklarar för mig själv med.
- det gör ingenting var i London jag skulle hamna i natten och inte komma hem, jag känner någon med eget boende i varje vädersträck tillräckligt bra för att kunna be om en sovplats
- på min lilla rast á nästan tre timmar under dagen kan jag alltid hitta någon att hänga med då jag har så många nummer att det alltid finns någon som skulle känna för att dyka upp där jag är inom en kvart
- helgplaneringarna blir alltid överfulla och jag hinner aldrig träffa alla som planerat från början
- det är någon som vill hitta på något varenda vardagkväll
- jag har folk som redan bor i London som jag känner/är tidigare bekant med men ännu inte haft tid att träffa
Så jag känner mig inte så ensam. Bara lite, när jag tänker mycket. För ingen är ju att jämföra med mina gamla vänner, ännu. Som tur är finns ju vissa av dom här, om än överarbetandes så att man inte hinner se dom särskilt ofta, men ett litet sms bort är inte så pjåkigt det heller.
Appropå vänner så bokstavligen knarkar jag Friends, TV-serien också. SÅ HIMLA BRA. Seriöst, när jag ser mitt numera måsteseinnanjagsomnar program ligger jag alltid och skrattar högt för mig själv. Det ska jag göra nu, ciao!
Förövrigt så försöker jag bara skriva här när jag är mestadels glad. Det är vad som är mest praktiskt att kika tillbaka på. & eftersom jag är någon himla jätte känslomänniska för tillfället hinner jag uppleva det mesta under en dag, både superglad och ledsen. Såsom i morse, då var jag lyckligast i världen i den bitande luften och strålande solen. Men superstressad påväg till kören var jag gråtfärdig efter att ha jobbat över och blivit skrämd av kommande ansvarstaganden. Promenaden hem från tunnelbanan var fine, jag har ju en bra vardag. Tjura inte. Så livet är inte en dans på rosor även om det kan tyckas så här. Så tjura inte om det är någon som gör det. Fett onödigt! Det är vad jag intalar mig själv med. Förklarar för mig själv med.
Kommentarer
Trackback
